Här kommer ett långt och leijsamt inlägg......
Åh vad det är tugnt att vänta, vissa perioder är det helt okej och andra gånger vill man bara lägga sig ner och skrika.
Jag tycker att det känns bra att de matchar barnen i Sydafrika med oss adoptivföräldrar men är det bara jag som i bland får en rädsla av att de aldrig kommer bli någon som väljer oss som föräldrar. Att våran livsbok får ligga där och ruttna i flera år...
Jag är ju medveten om att vi "bara" har väntat på det magiska samtalet om att vi ska bli föräldrar i 4,5 månad men vi har ju väntat på vårat barn i snart 8 år.
I bland brukar jag fråga vänner som blev med barn på en gång när de bestämde sig för det: Tänk om du var gravid i 8 år, skulle du klara det? Självklart så får man ju alltid ett nej till svar. De allra flesta har nog svårt att vänta i 9 månader, går de över en dag så har de nästan panik.
Nu har ju dessa kvinnor en stor mage att bära på men även om de slapp den så tror jag allvarligt att de skulle bli smått panikslagna om de gick över mer än någon vecka.
Oj det låter som om jag är hur bitter som helst! Det är jag inte men däremot så har jag en downperiod just nu och då blir det alltid lite tyngre när man träffar alla andras barn.
Det började med att jag och maken satt i morse och pratade namnförslag på vårt kommande barn. I stort sett alla namn vi kom på är förstås redan "tagna" av släkt, vänner och grannar. Det var då jag fick lite bitterhet på hjärnan; Varför ska vi vara sist för?
Jag kommer ihåg att jag i början av vår adoptionsprocess skämtade om att vi skulle få vänta till 2009-2010 innan vi fick barn, åh titta nu, det var inget skämt!! Vilken tur att man inte visste det då det hade ju känts som en evighet.
Trots att jag är nere just nu så känner jag en enorm tacksamhet att vi har möjligheten och viljan att adoptera. Det finns många därute som inte får/kan vågar/vill ta steget till adoption.
De kanske förblir barnlösa mot sin vilja och det skulle vara en mycket smärtsam verklighet.
Jag fattar om ni inte orkar läsa men nu har jag fått skriva av mig lite och det känns som om hjärnan kan släppa lite av det här, i alla fall för tillfället.
En stor kram till alla er som känner att ni behöver en just nu!
KRAM
/Ninna
Hej gumman har hittat din blogg!
Förstår att det måste var skit jobbigt att vänta, eler nej jag förstår inte hur det känns, vi har ju haft en sån enorm tur att få två barn gansk a lätt och mer eller mindre smärtfritt!
Hoppas snart att samtalet kommer, du kommer bli en underbar mamma.. kram på dig vännen
