nuduninna

Jag är bara på dag två och herregud vad jag fick knyta händerna på affären så att de inte skulle plocka ner en chokladkaka i korgen. Skämmes kvinna!!
Inte ett steg har man heller tagit i onödan den här dagen, snarare tvärt om.
I övrigt har dagen varit gode bra.

Här kommer en bild som för hoppningsvis kan hålla mig borta från kakburken!

Åh vad det är tugnt att vänta, vissa perioder är det helt okej och andra gånger vill man bara lägga sig ner och skrika.
Jag tycker att det känns bra att de matchar barnen i Sydafrika med oss adoptivföräldrar men är det bara jag som i bland får en rädsla av att de aldrig kommer bli någon som väljer oss som föräldrar. Att våran livsbok får ligga där och ruttna i flera år...
Jag är ju medveten om att vi "bara" har väntat på det magiska samtalet om att vi ska bli föräldrar i 4,5 månad men vi har ju väntat på vårat barn i snart 8 år.
I bland brukar jag fråga vänner som blev med barn på en gång när de bestämde sig för det: Tänk om du var gravid i 8 år, skulle du klara det? Självklart så får man ju alltid ett nej till svar. De allra flesta har nog svårt att vänta i 9 månader, går de över en dag så har de nästan panik.
Nu har ju dessa kvinnor en stor mage att bära på men även om de slapp den så tror jag allvarligt att de skulle bli smått panikslagna om de gick över mer än någon vecka.

Oj det låter som om jag är hur bitter som helst! Det är jag inte men däremot så har jag en downperiod just nu och då blir det alltid lite tyngre när man träffar alla andras barn.
Det började med att jag och maken satt i morse och pratade namnförslag på vårt kommande barn. I stort sett alla namn vi kom på är förstås redan "tagna" av släkt, vänner och grannar. Det var då jag fick lite bitterhet på hjärnan; Varför ska vi vara sist för?
Jag kommer ihåg att jag i början av vår adoptionsprocess skämtade om att vi skulle få vänta till 2009-2010 innan vi fick barn, åh titta nu, det var inget skämt!! Vilken tur att man inte visste det då det hade ju känts som en evighet.

Trots att jag är nere just nu så känner jag en enorm tacksamhet att vi har möjligheten och viljan att adoptera. Det finns många därute som inte får/kan vågar/vill ta steget till adoption.
De kanske förblir barnlösa mot sin vilja och det skulle vara en mycket smärtsam verklighet.

Jag fattar om ni inte orkar läsa men nu har jag fått skriva av mig lite och det känns som om hjärnan kan släppa lite av det här, i alla fall för tillfället.

En stor kram till alla er som känner att ni behöver en just nu!

KRAM 

/Ninna

I morse tackade jag nej till en promenad igen...nää men va konstigt, det har jag ju aldrig gjort förr! Eller?
Svägerskan fick promenera alldeles själv för att jag råkar vara den lataste fd sporttjej som finns på denna jord.
Jag vill spela fotboll, innebandy och volleyboll, inte powerwalka och gå på hurtgympa, men vad tusan hjälper det när man är 30 år gammal och ingen har tid att var med i mitt lag.
Efter att jag druckit upp mitt kaffe ska jag gå och duscha och alla som känner mig vet att jag hatar detta blöta och kalla fenomen, så jag sitter just nu och peppar mig, "Det kommer bli bra" "Du kommer känna dig stolt efteråt"
En del behöver såna ord innan de ska flyga men jag behöver dom innan tvagning.

Eftersom jag älskar när andra lägger upp bilder så ska jag försöka lägga upp en varje gång jag skriver men då ska det ju helst bilden ha nåt med texten här uppe att göra. Men eftersom jag inte har nån bild på där jag duschar så får det denna gång bli en bild från då jag var i Kina.  Sekunden efter detta kort tog han sig (och gav resten av torget) en liten glimt av juvelerna!  Det ska börjas i tid! pojkens pappa som upptäckte detta försent höll på svimma av skam men lillkillen bara log! Dessutom så var det nog enda gången han fick se och kommer att se ett par svenska vita bröst.

.....om bloggandet är något för mig. Jag är i alla fall sugen att prova.
Det här är bara ett testinlägg, jag ska skriva ett ordentligt ett i morgon för det börjar bli sängdags. Som vanligt så började jag för sent med nytt projekt!
Jag kan i alla fall säga att jag har funderat på vilken kategori min blogg ska vara i om jag nu ens väljer att kategorisera den.
Vi har modebloggar; Jag älskar mode och shoppar alldeles för mycket men det känns lite för ytligt att bara skriva om mode och lägga upp bilder på sig själv där man tycker att man åg snyggast och smalast på.Så ngn ren modeblogg blir det ej.
Inredningsblogg måste tyvärr också gå bort för jag måste erkänna att jag vill så mycket med min inredning men ack så galet det kan gå och aldrig är man nöjd, så på den fronten är jag nog inte en kvalificerad.
Djurbloggar; Ja egentligen så har jag ju två underbara vänner med fyra ben och en lång och luden svans, men det skulle nog bli en långtråkig blogg för när de är inne så ligger de på min eller makens mage och när de är ute så vet jag ju inte vad de gör. Boring för er att läsa men mysigt för mig!
Sen har  vi en blogg som ligger mig varmt om hjärtat nämligen adoptionsbloggarna och varför jag gillar dom  kommer att komma fram så småningom. Men men mitt liv innehåller så mycket så jag får nog mixa min egen kategori, alltså nuduninnabloggen, som betyder så enkelt som nu du Ninna är det din tur!!

Tjing och gonatt
ZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz